För jag ska, dansa.
Jag vill leva livet. Jag vill göra saker som gör mig genuint lycklig. För allt jag har satsat har varit värt det, men ibland undrar jag om det verkligen varit det och det har det faktiskt. Saker som jag offrat har gett betalt, både i lycka och i sorg.
Idag innan jag skulle träna så var jag så trött så jag inte visste vad jag heter, så jag tog mig en nap på en timme. När väckarklockan ringde så kände jag för att sova, ögonen ville knappt hålla sig öppna och benen gick knappt att stå på, men huvudet ville och hjärtat ville.
Efter att ha tränat i en danssal i över en timme så värkte knäna och svetten rann, efter otåliga åttor och en sjyst koreografi var jag helt slut. Men jag hade orkat, hela vägen. Jag förvånar ständigt mig själv och jag kom och tänka på vart inspirationen, kraften och smärtan sitter.
Mina knän är inte att leka med, de är så kvaddade så jag inte vet vad jag ska göra. Jag har som vana att stretcha efter varje pass, vad jag än tränar. När jag satt där på golvet och såg mig i spegeln såg jag rödrosiga kinder och en kropp som var trött, men kvar fanns leendet. Knäna värker och smärtan är påtaglig. Medan jag sträckte mig mot det enda benet (som de flesta dansare gör när de stretchar) så knäppte jag upp mina dansskor, mina kära dansskor. Då kom jag och tänka på en sak, hur många timmar har jag egentligen inte använt dom där skorna. På scenen. På danslägret. Med olika danslärare. Med Bounce. Hur många timmar har jag inte stått i en danssal med dom skorna, fixat ihop koreografier och tränat, tränat, tränat, tränat tills det sitter. Hur många gånger har jag inte gråtit av smärta för att kroppen egentligen inte orkar mer. Hur många gånger har man inte snubblat i en trippelpiruett eller skrapat knäna i breakdance. Men allt har jag gjort för att jag älskar dans, det är en passion som ingen annan. Det är värt det, all smärta och alla tårar. Alla timmar hos läkaren och ändlösa minuter i en magnetröntgenmaskin. Om läkaren säger på tisdag att jag måste sluta, så tänker jag fortsätta ändå. Jag ger inte upp. Om jag dör, dansa på min grav.
Idag innan jag skulle träna så var jag så trött så jag inte visste vad jag heter, så jag tog mig en nap på en timme. När väckarklockan ringde så kände jag för att sova, ögonen ville knappt hålla sig öppna och benen gick knappt att stå på, men huvudet ville och hjärtat ville.
Efter att ha tränat i en danssal i över en timme så värkte knäna och svetten rann, efter otåliga åttor och en sjyst koreografi var jag helt slut. Men jag hade orkat, hela vägen. Jag förvånar ständigt mig själv och jag kom och tänka på vart inspirationen, kraften och smärtan sitter.
Mina knän är inte att leka med, de är så kvaddade så jag inte vet vad jag ska göra. Jag har som vana att stretcha efter varje pass, vad jag än tränar. När jag satt där på golvet och såg mig i spegeln såg jag rödrosiga kinder och en kropp som var trött, men kvar fanns leendet. Knäna värker och smärtan är påtaglig. Medan jag sträckte mig mot det enda benet (som de flesta dansare gör när de stretchar) så knäppte jag upp mina dansskor, mina kära dansskor. Då kom jag och tänka på en sak, hur många timmar har jag egentligen inte använt dom där skorna. På scenen. På danslägret. Med olika danslärare. Med Bounce. Hur många timmar har jag inte stått i en danssal med dom skorna, fixat ihop koreografier och tränat, tränat, tränat, tränat tills det sitter. Hur många gånger har jag inte gråtit av smärta för att kroppen egentligen inte orkar mer. Hur många gånger har man inte snubblat i en trippelpiruett eller skrapat knäna i breakdance. Men allt har jag gjort för att jag älskar dans, det är en passion som ingen annan. Det är värt det, all smärta och alla tårar. Alla timmar hos läkaren och ändlösa minuter i en magnetröntgenmaskin. Om läkaren säger på tisdag att jag måste sluta, så tänker jag fortsätta ändå. Jag ger inte upp. Om jag dör, dansa på min grav.
Kommentarer
Trackback