Jade

Inga ursäkter längre - måste komma igång med bloggandet.. Så jag börjar nu. Som sagt så har det inte varit mycket liv i mig inte, visst var jag igång lite på lovet - BIG NO NO, borde jag inte varit.. Hur som helst så har jag kastat nackkragen och känner mig i alla fall lite levande.

Var i skolan idag, det var ett tag sen. Mina lärare beordrade (stavas det så??) mig att gå hem, tack för det. Men jag var i alla fall där en stund för att hämta lite böcker (som jag ändå inte kommer orka läsa), men nu har jag i alla fall varit där och visat att jag lever! Det var kul att se alla igen också, har saknat mina små journalister till polare. Sarah var lika glad som vanligt, Fabi hade flyttat hem till sin pojkvän, Arman skulle på dejt (;)) och Erik hade hunnit åka på semester till Miami. Ja, alla andra hade också gjort någonting roligt. Det slog mig hur mycket jag kommer sakna alla medan jag är i USA, nu har jag inte träffat dom på blotta två veckor, och så ska jag vara borta i hundra år, strange!

USA, det är nära nu och det känns overkligt. Jag kan inte förstå att jag ska tillbringa 10 månader i USA, gå på high school och bara ha det allmänt bra. Åh, men bra känns det. Jag är nervös, samtidigt som jag längtar så mycket att jag snart spricker eller något. Åh, det ska bli såååå spännande. Så är det kul att man har kontakt med en massa andra som ska åka också och en del som är där nu, nu är man inte helt ensam längre!

För övrigt så ska vår allas Håkan spela på Grönan i September - vilket är likamed att jag inte hinner se honom!  Det suger, men vad gör det när jag är i USA då? För övrigt så släpper Kent sin skiva till hösten också, Alicia har lovast att posta den till mig - sötnos där! Åh, svensk musik när den är som bäst.


By the way, 'how did it end up like this, it was only a kiss'.

Jag har varit dålig på att uppdatera här och det är inte utan anledning. Det är nämligen så här, jag åkte på en hjärnskakning för en vecka sedan (annandagen). "Jasså, ramlat på fyllan" Oh no I didn't, det var nämligen så att jag var på hästhoppningskurs i påskhelgen. Det slutade på akuten med nackkrage och smärta. På bilden nedan (som för övrigt blev EXTREMT stor) så ser ni lite av resultatet. Men jag mår lite bättre nu, efter tio dagars medicinering och tre olika smärtstillande läkemedel kännre jag mig nu levande igen.



Så det kommer mer när jag mår ännu lite bättre, fred ut!

Kolla på nedanstående, det är lite märkligt och det blir värre mot slutet.

1) New York City har 11 bokstäver

2) Afghanistan har 11 bokstäver

3) Ramsin Yuseb (en av terroristerna vid Twin Towers 1993) har 11 bokstäver

4) George W Bush har 11 bokstäver


Detta hade kunnat vara en ren tillfällighet, men det blir mer intressant.


1) New York är den 11:e staten

2) Flight nummer 11 hade 92 passagerare (9 + 2 = 11)

3) Flight nummer 77, som också rammade Twin Towers, hade 65 passagerare (6 + 5 = 11)

4) Tragedin skedde 11 september, eller också känt som 9/11 (9 + 1 + 1 = 11)

5) Datumet är likt "US emergency services" telefonnummer 911 (9 + 1 + 1 = 11)



Fortsätter tillfälligheterna? Läs vidare.



1) Totalt antal offer på flygen som störtade var 254 ( 2 + 5 + 4 = 11)

2) 11 september är den 254:e dagen på året ( 2 + 5 + 4 = 11)

3) Bombningen i Madrid skedde 3.11.2004 ( 3 + 1 + 1 + 2 + 0 + 0 + 4 = 11)

4) Tragedin i Madrid skedde 911 dagar efter Twin Towers-tragedin.


Men nu kommer det som är ännu märkligare.


Den mest kända symbolen för USA, efter Stars & Stripes, är örnen. Följande vers är tagen från Islams mest helaga bok, Koranen:

"For it is written that a son of Arabia would awaken a fearsome Eagle. The wrath of the Eagle would be felt throughout the lands of Allah and while some of the people trembled in despair still more rejoiced:
For the wrath of the Eagle cleansed the lands of Allah and there was peace."

Det var vers nummer 9.11 i Koranen.


Tror du fortfarande att det är en ren tillfällighet?

Prova nedanstående och se vad som händer ...



Öppna ett Microsoft Word-dokument och gör följande:

1. Skriv med stora bokstäver: Q33 NY. (Detta är flightnumret på det första plan som rammade Twin Towers).

2. markera Q33 NY

3. Ändra storleken på texten till 48

4. Ändra fonten till Wingdings1

SKRÄMMANDE!

Work like you don't need the money,
dance like there's no one watching,
love like you've never been hurt .

Stop focusing on what you don't have
and shift your consciousness to all that you are
and all that you do have.
 
Accept the past,
live for today
and smile upon the future.

Oj, när man väl har tid att sova ut så gör man inte annat än att vaknar av sig självt. Klockan hade knappt hunnit slå nio när jag kände för att gå upp, satte på mobiltelefonen vars sms-signal dånade. Det är skönt att stänga av mobilen på nätterna, min kusin hade ringt och jag antar att hon inte tänker på att klockan inte är samma här. Så var det några härliga fylle-sms också. Ibland är det bra skönt att bara stanna hemma och sova.

Jag ska nog till stallet nu, så jag skriver lite mer senare. Ut i det fina vädret nu allihopa och njut av solen!

Jag vill leva livet. Jag vill göra saker som gör mig genuint lycklig. För allt jag har satsat har varit värt det, men ibland undrar jag om det verkligen varit det och det har det faktiskt. Saker som jag offrat har gett betalt, både i lycka och i sorg.

Idag innan jag skulle träna så var jag så trött så jag inte visste vad jag heter, så jag tog mig en nap på en timme. När väckarklockan ringde så kände jag för att sova, ögonen ville knappt hålla sig öppna och benen gick knappt att stå på, men huvudet ville och hjärtat ville.

Efter att ha tränat i en danssal i över en timme så värkte knäna och svetten rann, efter otåliga åttor och en sjyst koreografi var jag helt slut. Men jag hade orkat, hela vägen. Jag förvånar ständigt mig själv och jag kom och tänka på vart inspirationen, kraften och smärtan sitter.

Mina knän är inte att leka med, de är så kvaddade så jag inte vet vad jag ska göra. Jag har som vana att stretcha efter varje pass, vad jag än tränar. När jag satt där på golvet och såg mig i spegeln såg jag rödrosiga kinder och en kropp som var trött, men kvar fanns leendet. Knäna värker och smärtan är påtaglig. Medan jag sträckte mig mot det enda benet (som de flesta dansare gör när de stretchar) så knäppte jag upp mina dansskor, mina kära dansskor. Då kom jag och tänka på en sak, hur många timmar har jag egentligen inte använt dom där skorna. På scenen. På danslägret. Med olika danslärare. Med Bounce. Hur många timmar har jag inte stått i en danssal med dom skorna, fixat ihop koreografier och tränat, tränat, tränat, tränat tills det sitter.  Hur många gånger har jag inte gråtit av smärta för att kroppen egentligen inte orkar mer. Hur många gånger har man inte snubblat i en  trippelpiruett eller skrapat knäna i breakdance. Men allt har jag gjort för att jag älskar dans, det är en passion som ingen annan. Det är värt det, all smärta och alla tårar. Alla timmar hos läkaren och ändlösa minuter i en magnetröntgenmaskin. Om läkaren säger på tisdag att jag måste sluta, så tänker jag fortsätta ändå. Jag ger inte upp. Om jag dör, dansa på min grav.

Ibland undrar jag vad som är på tok med mig själv, det är måndag (ja ni vet, måndag - ångestdagen för att en lång helvetesvecka väntar...) och jag bara njuter. Jag är inte ett dugg irriterad på att en lång vecka väntar, jag ser fram emot en härlig vecka med härliga upplevelser och njutning.

Jag sov dock väligt dåligt inatt, det måste vara stressen just nu, men det löser sig. När jag väl steg upp lite tidigare än vanligt fick dagen faktiskt en ganska bra start. Att sedan sitta en timme i solen med Michaela och Tina under lunchen gjorde inte dagen värre direkt. En milslång lektion i NKB väntade, men jag ä inte bitter. Nej, för vi hade faktiskt roligt. Jag briljerade med mina partytrick, eller nå party och party.. jag skulle mer kalla det en massa freakiga grejer jag kan göra! Jag antar att det inte är någon som är sugen på bilder?

Hela eftermiddagen spenderades i sällskap med diverse läxböcker, efter att ha pluggat i ett antal timmar bar det äntligen av till boxningen. Det förgyller verkligen mina måndagar, att bara få slå ur sig allt skit och samla ny energi, precis vad jag behöver för att orka veckan. Precis som (den otroligt trevliga och snygga) tränaren alltid säger i början, "välkomna till världens bästa måndag" man tackar ja - jag kan inte bli annat än glad!

Sebastian gör mig glad! Det är numera sällan vi pratar, men när vi gör det så måste det nog vara i våra svåra stunder, när vi verkligen behöver varandra. Hans ärlighet peppar mig, vad den är gäller så är allt så realiskt, härligt realistiskt. Inte pessimiskt heller, utan så där lagom. Tack vare Sebbe så känner jag faktiskt att jag kommer klara mitt tal imorgon alldeles, alldeles utmärkt!

Oj, vad månaderna går fort, det är redan april. Första april dessutom, dagen då man får lura alla med flit - men det verkar bara elakt, så jag låter bli. Jag har kommit på hur kär jag är i livet, alltså min vardag. Visst den kan verka rätt alldaglig och stressig, men det är nog charmen tror jag. Att till mitt alldagliga hör saker som jag verkligen älskar, och när jag är stressad så är det för att jag har saker och göra. Å andra sidan är det inte alltid så roligt, men jag menar vissa veckor har man mindre i skolan och andra har man mer - men det är bara bita i det sura äpplet och få skiten gjord, så kan man göra vad man vill sen.

Det var underbart skönt att ta sovmorgon idag, trots tusen saker att göra och press så var det precis det jag behövde. Inte sovit ut på ett tag och igårkväll stod jag i valet och kvalet för vad som skulle göras, men valde dock en hemmakväll före allt annat. Det är mycket just nu, högsta prioritet i helgen har varit skolan. Högskoleprovet också för den delen, som (tack gode gud) är över nu. För det andra så har den mesta tiden gått åt studierna. Det verkar vara min grej just nu, plugget. För nu gäller det att ge allt, jag måste påminna mig imorgon om vad jag sa om att ge allt. Ibland känns det värdelöst och tråkigt, men det ger förhoppningsvis resultat sen.

Träningen har hamnat lite i skym undan i helgen, i alla fall lördag & söndag. Jag borde egentligen ha lite ångest, men det har jag inte. För jag har verkligen inte haft tid.. Men det har å andra sidan gjort att jag är tusen gånger mer taggad inför morgondagens boxning. Det är härligt och verkligen en kick, som får en att se fram emot måndagarna! ... och när man ser fram emot måndagar är inte söndagarna längre lika tråkiga!

Jag är kär i livet, eller det är i alla fall så det känns. Varför inte bara njuta av varenda sekund? Att göra sitt liv till ett utdrag ur en bok som en enda lång kärleksförklaring och något älskvärt, något att njuta av. Tiden är knapp, och ibland vill jag knappt sova för att inte sova bort livet. Allt är verkligen vad man gör det till, så är det. Så fattas det alltid något, men å andra sidan så ska man akta sig för vad man önskar.

Jag saknar Johanna - hon är alldeles för långt borta i Kalmar.. Ibland är det konstigt hur sällan man tar sig tid till att ses och ibland undrar jag vad som är i vägen för mig. Jag saknar ju verkligen den glada pricken hur mycket som helst, tror faktiskt att jag snart bara packar ner lite i en väska och ger mig iväg till centralstationen och köper mig en biljett til Kalmar, låter inte helt otänkbart..

Jag saknar sommaren också, bekymmerslösa tider då saker bara var. Jag kom och tänka på så mycket nu när vårvädret är här. Jag kom och tänka på mig, Klasse och Ahlgrens bilar i Humlan. På när jag och Mickis sov på balkongen, eller när Jesper och Robin febrilt stod utanför Mickis port och ropade på oss. Långpromenader längst vattnet. Kvällsfika på Albie. Ändlösa nätter. Gotland. Lata dagar på mormors herrgård. Solnedgångar på landet. Vi på omslaget i afrikans kvällspress. Ayia Napa. Jag kom och tänka på allt sånt där som bara får en att le av lycka!

ETT ETT TRE, precis så många dagar är det kvar tills jag flyttar till USA. Jag knappt förstå att det är sant, men det är det. Knappt hundratio dagar, det känns som hundra, men egentligen är det väldigt snart. Jag kommer sakna er alla så mycket att ni knappt kan förstå, jag gör det inte ens själv. Men det är mitt hjärtas sorg att jag ska lämna er, men det är samtidigt mitt hjärtas längtan som tar mig dit.




'How did it end up like this, it was only a kiss - only a kiss'